Varvet

Så var det då dags. Med maken som supporter steg vi på varvståget från Malmö kl 0900. En behaglig tågresa med pastasallad och nummerlappen serverad. Skönt att slippa stressa med att hämta den.
Efter en trång spårvagnsresa var vi framme vid Slottskogsvallen vid 1230-tiden, precis i lagom tid att få i sig en kopp kaffe och kanelbulle, samt ett antal besök på toa, just in case.
Träffade även Nike och hennes PH, och mina dåliga datorkunskaper visade sig i att besöken på hennes blogg gör avtryck, trots att jag inte kommenterar den;-)
Det befarade dåliga vädret uteblev och det var i ca 15 soliga grader jag ställde mig i startled 10.
Det kändes kanon ända tills jag sprungit ca 50 m. Då högg det till i min vänstra höft igen - och inte lite heller! Samma känsla som i torsdags.
Jag joggade dock på, men hade några hemska kilometrar genom Slottsskogen då jag hela tiden tänkte: jag kommer aldrig att klara 21 km med denna smärta, när ska jag bryta, var finns det några sjukvårdare, varför klev jag inte av meddetsamma, hur ska jag nu ta mig tillbaka till vallen????
Men efter första vätskedepån vid 4 km, då jag gick några steg, kändes det trots allt lite bättre.
Älvsborgsbron passerades med lust och glädje, inte alls berörd av den starka vinden.
Sedan gick det nedför en bit innan jag nådde stranden på Hisingen.
De följande 6-7 kilometrarna blev dock tyngre än jag förväntat mig. Det var varmt, dammigt, dåligt underlag med makadam och kanter där man fick titta efter var man satte fötterna hela tiden. Inte mycket publik och dåligt med peppande musik.
Vid 10 tog jag fram min geletub och det var denna som hjälpte mig de följande fem kilometrarna.
Jag gick en stund vid varenda vätskekontroll, drack både energidryck och vatten, hällde vatten över kepsen och välsignade de gröna duscharna från Ångtvättbilen.
Backen uppför Götaälvbron var tuff, så jag gick den för att inte ta slut mig fullständigt. Höften värkte och värkte men jag försökte förtränga det.
Sedan bar det nedåt igen och snart var jag på väg uppför Avenyn. Fast publiken hade nog tröttnat när jag och mina medlöpare kom, för där var inte mycket publik kvar. Jag fick peppa mig själv hela vägen uppför.
Såg en tjej som kröp under barriären där avenynlöpan viker av mot Vasagatan - hon vann väl 500 meter på detta, men hur lycklig blir man av att fuska??.
Efter Poseidon bar det nedåt och trots att det sedan på Vasagatan bar uppåt blev det lättare då jag noterade att 18 km passerades.
Hela uppförsbacken mot Linnéplatsen var faktiskt förvånansvärt lättlöpt, nu hade jag målet inom räckhåll.
Ännu en tung uppförsbacke kom dock 500 m innan målet, men nu var det bara att springa på och jag gick i mål på 2:26:19.
Långt över mitt mål att komma under 2:20, men nu är det bara att bryta ihop och komma igen nästa år.
Utan löparknä - hoppas jag innerligen.
Och med mp3-spelare nästa gång, jag fixar inte att springa utan musik.
Medelfart 6:56, medelpuls 164 maxpuls 184 nådd redan i Säldammsbacken.

Efter ombyte till torra kläder snabbt till spårvagnen, resa till Centralen, Whopper meal, dusch, och tåg hem igen.
Trots allt en härlig dag.